Min stora feta Singalesiska släkt
Efter att vi fått bekräftad från DNA testet att det faktiskt var Per mamma vi hittat, så tänkte vi att det skulle vara roligt att träffa och lära känna henne och Pers bröder. Så vi ordnade en weekendresa till Colombo för att träffa Pers mamma och äldsta bror, samt även en tripp till Kandy för att besöka Pers yngre bror, som vi fått höra bor kvar i det hus där Per bodde som barn.
Så först styrde vi kosan till Colombo. Eftersom ingen i Pers familj pratar särskild god engelska tänkte vi att vi även skulle skaffa oss en tolk. Väl i Colombo satte vi oss på favorithaket Le Café Français och kollade med personalen där om de kunde rekommendera en bra tolk. Och självklart kunde de det. Tolken dök upp 30 minuter senare, vi förklarade vad vi behövde hjälp med och han accepterade erbjudandet. Det är verkligen spännande (läs annorlunda) hur saker och ting fungerar i det här landet. När det kommer till service är ingenting omöjligt, och bara det finns en hacka att tjäna så är alla villiga att hjälpa.
Vi hade bestämt att träffa Pers mamma och bror hos en granne, för tydligen var deras hus lite av en byggarbetsplats, så som de förklarade det. På vägen dit stannade vi hos en guldsmed för att köpa en present till Pers mamma. Sen bar det iväg för att träffa dem. Det kändes lite nervöst, men också väldigt spännande. Tänk att vi har en Singalesisk familj nu, det är ju helt galet!
Så fort Pers mamma fick syn på honom, slängde hon sig om hans hals. Hans bror lika så. Alla omfamnade varandra och tårarna rann. Det är ju helt galet omtumlande att bli med en ny familj när man börjar närma sig de 50…
Vi blev inbjudna till grannarnas hus och övergödda med singalesiska godsaker samtidigt som alla pratade i munnen på varandra. Tolken hade ett tufft jobba att försöka hänga med i vad alla sa. Vi överlämnade gåvan, en halskedja i guld, till Pers mamma, och det såg lite ut som om hon skulle svimma när hon öppnade den vackert inslagna gåvan.
Efter att ha konsumerat ett berg av kakor och bakelser som sköljdes ned med mängder av alldeles för sött Singalesiskt te frågade vi igen om vi inte kunde få se huset där de bodde. De var väldigt motiga till idén, sa att de höll på att renovera och att det var lite rörigt. Men efter lite övertalning gick de med på att ta oss dit.
Synen vi möttes av när vi klev in genom grinden lämnade oss i total chock. Det var inget hus de bodde i, det var två skjul som knappt hängde samman, det såg ut som om det kunde rasa in vilken sekund som helst. Pers mamma bodde i något som mest liknade ett fallfärdigt förråd med några plank till väggar och ett skrangligt plåttak. Skjulet bestod av ett enda rum med en säng och en liten stol. Inga fönster, ingen. Det var mörkt, unket och fuktigt.
Pers brors hus fick vi inte ens gå in i, så jag undrar hur illa det var där inne.
Gården var katastrof, det stod bråte överallt och de hade ett helt gäng med hundar i små burar som ylade och gnällde. Vi hittade tillochmed nyfödda kattungar i en tunna. Det fans inget badrum. Toaletten bestod av ett hål i marken och duschen var en upphängd hink. Jag kan inte ens beskriva hur dåligt vi mådde av att se hur de bodde. Där och då bestämde vi oss att vi behöver hjälpa Pers mor finansiellt. Det går liksom inte att leva vidare med våra liv med vetskapen om hur illa det är ställt med Pers biologiska mor. Och det där guldhalsbandet kändes väldigt malplacerat där och då. Vem behöver ett dyrt smycke när man knappt har tak över huvudet?
Vi startade tidigt morgonen därpå för att åka till Kandy för att träffa Pers yngre bror, med mamma och äldre brorsan med i bilen. Per körde. Eller i alla fall en bit, sen blev han sjukt trött av den helt galna trafiken och alla slingriga vägar. Så brorsan tog över ratten. Alltså man undrar ju om han hade fått körkort i cornflakespaket. Jag lovar han låg 5 cm från fordonet framför, gasade och bromsade om vartannat och gjorde de mest tokiga omkörningar jag erfarit. Efter bara någon timme med hans bilkörning var både jag och Enzo kräkfärdiga och bad Per att ta över ratten igen. I baksätet hade jag för övrigt fullt sjå med att försöka tolka vad sjutton Pers mamma snattrade iväg om på Singalesiska. Men med lite kroppsspråk och brorsans knapphändiga engelska lyckades vi rätt bra med att ha en konversation.
Alltså Pers mamma, en så himla söt och gullig Singalesisk gumma. Man kan liksom inte låta bli att älska henne. Alltid positiv, glad och nära till skratt. Och sättet hon ser på oss, i synnerhet Per. Så mycket värme och kärlek. Jag kan fortfarande inte, i min vildaste fantasi, föreställa mig hur det känns för henne att möta sin försvunne son igen efter 45 år.
Efter många timmars bilfärd kom vi fram till Kandy. Sista biten hade brorsan tagit över bilkörningen igen, eftersom vi inte hade den blekaste aning om vart vi skulle. Vi trodde att vi skulle åka direkt till yngsta broders hus, för att besöka Pers familjehem. Men varför skulle något bli som vi förväntat oss?
Brorsan körde in på Kandys bussterminal. Bussar tutade och vi blev blockerade, men det verkade inte bekymra honom det minsta. Jag däremot fick skelettklåda av att stå felparkerad mitt i en bussterminal. Plötsligt dyker det upp en person som presenterar sig som Pers halvbror. Vi visste ju att pappan hade gifte om sig och fått en son med sin nya fru. Men ingen hade talat om för oss att vi skulle möta även honom i Kandy. Eller att han ens bodde där. Men tydligen. Och hallelujah, vad skönt det var att träffa denna människa! För han var den ende vi mött hittills av Pers familj som kunde engelska.
Vi krånglade oss ut ur busskaoset och följde efter hans Tuk Tuk, som tog oss en bra bit utanför Kandy, upp i bergen och djupt in i djungeln. Vi hade verkligen inte en susning om vart vi befann oss. Och ännu mindre hur vi skulle ta oss därifrån.
Efter att ha kört över höga berg och genom djupa dalar, med svindlande utsikt över Kandys omnejder och där vägen förvandlades till något som mer liknade en stig under våra slirande bildäck, så parkerade vi tillslut vid ett litet tempel. Vid templet fanns ett par boningshus. Vi tänkte att det var brorsans hus, men icke. Istället tog de med oss ut på en lerig och stenig stig genom djungeln. Efter en bra bits traskande i fuktig och regntung djungel kom vi fram till en liten glänta där det uppenbarade sig ett hus.
På förstukvisten stod halvbrorsans fru, mamma, 3 barn, vilka således är Enzo och Vincents kusiner, samt en till snubbe. Alla tog emot oss med kyssar, kramar och värme.
Snubben presenterade sig som Pers yngsta bror. Vi stod som frågetecken. Vaddå, har han en till brorsa? Det var det ingen som hade sagt. Men jo mycket riktigt så hade mamman en son med en annan man. Så nu hade Per alltså två helbröder, en bror med samma far men annan mamma, och en annan bror med samma mamma men med annan pappa. Och så en syster som tyvärr inte finns kvar i livet. Redan där började det bli komplicerat…
Vi bjöds in i huset och ombads sätta oss i soffan i vardagsrummet. Där dukades det fram den ena godsaken efter den andra. Autentisk rice and curry, singalesiskta bakverk, godis, snacks och ja allt du kan tänka dig. Och alla stod runt omkring och tittade på när vi åt. En oerhört märklig och rätt generande känsla. Vi försökte flera gånger säga att vi ville äta tillsammans med dem, men fick förklarat för oss att gäster äter först. Så är det bara, så det vara bara att finna sig i situationen.
Dagen gick och det började mörkna och vi började fundera på hur vi skulle kunna ta oss till ett hotell. Men när vi lyfte frågan blev Pers bror närmast förnärmad och sa att han gjort i ordning det finaste rummet åt oss. Så vi hade inte mycket till val än att stanna.
För att vara singalesiskt standard så var huset fint och modernt. De hade tillochmed en riktig toalett och dusch, inte bara den sedvanliga huk-toan. Och ett ordentligt kök, med kyl och frys. Men standarden är ändå så långt ifrån det sämsta du kan föreställa dig i Sverige. Det går liksom inte ens att jämföra.
Eftersom vi inte tagit med oss något av vår packning från bilen, behövde vi gå tillbaka och hämta våra grejer, så som pyjamas och tandborstar. Det hade blivit becksvart utanför, och det hade regnat hela eftermiddagen. Så stigen genom djungeln var full av ankelhöga vatten- och lerpölar. Men vi vadade tappert på med ficklampor och flip flops och gjorde vårt bästa för att inte dratta på rumpan.
Innan jag gick för att hämta våra grejer från bilen, hade jag dragit av en bit av en tånagel, så att det började blöda. När jag kom tillbaka med grejerna från bilen gick jag in i badrummet för att spola av mig lera och smuts. Jag tyckte det var oerhört märkligt att hur jag än spolade så försvann inte det levrade blodet från stortån. Och när jag försökte skrapa bort det jag trodde var levrat blod så såg jag att blodet rörde på sig! Det var inte levrat blod. Det var en blodigel som sugit sig fast. Jag är inte så kräsmagad, så jag drog bort den, klämde sönder den och spolade ner den i toan. Och kollade sen så jag inte hade fler, vilket jag inte hade. Sen försökte jag linda in min upptäckt så odramatiskt jag kunde till Per, så att han kunde kolla sig, medans jag kollade Enzo. Men trots mitt lugn och mina pedagogiska ordval så freakade Per ut totalt. Han sprang in i duschen och skrubbade sig frenetiskt i ren och skär panik. Och mycket riktigt hade ett flertal iglar sugit sig fast mellan hans tår och på benen. Jag kunde inte hjälpa det, men jag skrattade så hårt så jag vek mig dubbelt.
Efter att vi sanerat oss från blodiglarna samlades männen på verandan för att ta sig en Arrak. Eller nja, snarare dela på en flaska Arrak. Arrak är förövrigt ett brännvin som görs på ris och melass och är som en blandning av punsch och konjak. Alla Singalesiska män dricker inhemsk Arrak. Hmmm liksom jag…
Det visade sig rätt snart att Pers äldsta bror, han som bor i rucklet i Colombo, inte kunde hantera sprit över huvud taget. Efter några rundor började han böla och kyssa Pers fötter. Han pratade osammanhängande och blev upprörd och högljudd för att sedan återgå till att storgråta. Jag som kvinna var såklart inte medbjuden till männens Arrak-attack ute på verandan, så jag ursäktade mig och drog mig tillbaka till vårt rum. Det finaste rummet, som vi blivit tilldelade. Ett rum som i princip bestod av kala betongväggar, en ensam stackars glödlampa som hängde från taket och som kastade ett kallt ogästvänligt sken över rummet samt saknade innertak, så man såg rätt upp i plåttaket ovanför.
Men utmattade av dagens händelser lyckades jag somna snabbt ändå. Men min välbehövliga sömn var snart ett minne blott. För Pers bror, som uppenbarligen hade konsumerat för mycket Arrak, började helt sonika dividera högt med sig själv. En härligt osammanhängande monolog ömsom på singalesiska ömsom på engelska. Dessutom hade han rummet bredvid oss, och väggar utan isolering dämpar inte många oljud blev vi varse. Efter någon timme av högljutt gormande och ömsomt grinande försökte jag försiktigt hyscha honom. Jag vet inte om han inte hörde, eller om han helt sonika ignorerar mig, men det var i alla fall ingenting som hjälpte. Tvärtom blev han ännu mer högljudd. Efter ytterligare någon timme hörde jag hur Pers mamma försökte tysta honom. Även det försöket var fruktlöst. Runt klockan fyra tassade jag upp för att gå på toaletten, då mötte jag frun i huset som uppenbarligen inte heller kunde sova. Hon hade gjort eld i spisen och kokade te. Så vi satte oss med varsin kopp och skakade på våra huvuden i samförstånd. Sen blev det helt sonika tyst. Jag tassade tillbaka till sängen, gosade ner mig bredvid en varm och go Enzo och somnade omedelbart om.
Morgonen därpå var det samma procedur som vid middagen. Vi åt frukost först. Vilken bestod av rotti, kokosris, olika currys samt frukt. Och mängder med sött te, såklart. Otroligt gott. Och mättande. Jag som inte ens äter frukost i vanliga fall.
När alla var klara med sina morgonbestyr styrde vi kosan mot Pers föräldrahem. Eller vi hade i alla fall fått förklarat för oss att Pers yngsta bror tagit över huset Per växte upp i och att han nu bodde där med sin familj.
Vi körde igenom hela Kandy. Kandy är Sri Lankas 3e största stad och beläget mitt emellan östkusten och västkusten omringad av höga berg och insjöar. Det är fantastiskt vackert, lite som att åka genom ett sagoland. Med dimhöljda bergssluttningar, vattenfall, teodlingar och blommor och växtlighet i regnbågens alla färger.
På en av bergsluttningarna svängde vi in på en liten avfartsväg, in till en liten pittoresk by omgärdad av risfält, teodlingar och en liten å. Vi var så spända på att få se huset där Per växte upp, så vi bokstavligen slängde oss ur bilen. Vi promenerade en liten bit och blev visade till ett lite halvfärdigt tvåvåningshus byggt av typ leca block, med ytterst få fönster och med knöggligt betonggolv. Nu stod vi återigen som frågetecken. Var det här huset, till synes under uppbyggnad, Pers familjehem? Nej, såklart inte. Pers ena halvbror, alltså den enda som pratar engelska, förklarade att föräldrahemmet hade stått på kullen ovanför, men att de hade rivit det för att bygga ett bättre hus. Snacka om att vi blev snopna när det gick upp för oss att föräldrahemmet var rivet och inte fanns kvar.
Men vi fick inte så mycket tid till att smälta den nyheten, för så fort vi steg in genom dörrarna fullkomligt drällde det in människor. Det var fastrar, mostrar, farbröder och morbröder, kusiner, kusinbarn och sysslingar. Det var helt omöjligt att hålla reda på vem som var vem. Jag tror hela byn var där tillslut för att få en skymt av den återfunne sonen.
Det hela blev överväldigande. Efter att återigen ätit stora mängder rice and curry och singalesiska godsaker ursäktade vi oss och sa att vi behövde börja bege oss hemåt. Jag tror de hade räknat med att vi skulle stanna över natten. Men det fick verkligen räcka för oss för denna gång.
Efter en lång dag började resan hemåt. Förs för att släppa av mamman och fyllebrorsan i Colombo och sen bege oss tillbaka till Galle. På vägen till Kandy hade brodern tagit den vägen han brukar åka, över bergen, men för att spara tid och bensin ville vi ta motorvägen. Pers mamma och bror opponerade sig hela tiden på att vi tagit fel väg och att vi åkt vilse, men vi insisterade på att det var rätt och att vi körde enligt Google. När vi kom upp på motorvägen höll deras ögon på att hoppa ur hålorna på dem. De verkade inte ens veta att det fanns en motorväg. Och de hade aldrig i hela sitt liv åkt på en. De såg ut som fågelholkar båda två hela vägen till Colombo.
Alltså herregud, jag kan inte ens beskriva alla känslor som sköljde över mig när vi klev ur bilen hemma och blev mött av två överlyckliga hundar som hälsade oss välkomna hem med pussar och gos. Jag tror aldrig jag uppskattat att komma hem så mycket någonsin. Och det är inte ens vårt hem, vi hyr det ju bara. Samtidigt med lättnaden sköljde en våg av dåligt samvete över mig. Vi har möjligheten att smita ut bakvägen och bege oss tillbaka till vårt liv i överflöd. Men för de här människorna, vår nya släkt, är det en verklighet utan flyktväg.
Ända sedan första månaden här, efter att jag spelat fotboll i långklänning, barfota, i vått gräs efter några drinkar…. har mitt vänstra knä spökat. Det blev inte bättre av en natt på dansgolvet, och inte heller av multisportande med open water swims (vi simmar på riktigt ute till havs utan följebåtar eller andra livlinor. Galet bara det…) surfning, långa yoga pass, löpning i sand, ja ni fattar poängen. En fredag kväll satt vi på Cool Vibes, ett surf retreat som några vänner till oss driver. Enzo hade varit på kalas med sonen i familjen och ett gäng andra ungar från skolan. Så de surfade, badade och spelade fotboll på stranden. Några av föräldrarna tog sig ett par fredagsdrinkar. Jag skulle bara sätta mig ner vid vårt bord. Satte i vänsterfoten för att slänga högerfoten över bänken och pang sa det i knät. Jag kände direkt att det var illa den här gången, fick svettbrytningar och illamåendet sköljde över mig. Jag fick hjälp till en soffa och Per sprang och köpte bandage att linda knät med. Efter en stund försökte vi ta oss hemåt, men så fort jag rörde mig det minsta gjorde det så ont så jag höll på att svimma. Per fick bära mig till en Tuk tuk.
Väl hemma proppade jag i mig värktabletter, men inte ens tungt artilleri med morfin hjälpte. Men sitta på akuten en fredagsnatt var jag inte heller sugen på. Tidigt på morgonen ringde vi sjukhuset och bokade en tid. Samt försäkringsbolaget, så att de kunde öppna ett ärende så att alla sjukhuskostnader gick direkt till dem.
Den vanliga röntgen visade att ingenting var brutet, men för att veta om vävnader och ligament var sönder krävdes en magnetröntgen. Magnetröntgen-maskinen var på service, men jag fick tid ett par dagar senare.
Jag minns i Sverige när jag fick en spricka i foten. Då fick jag vänta nästan 2 månader på magnetröntgen, och då hade skadan i princip redan läkt. Så ett par dagars väntan kändes helt ok.
Magnetröntgen visade att menisken var helt söndertrasad och låg splittrad på tokiga ställen i knät. Samt att det yttre ledbandet var uttänjt. Det var inget snack om saken, det var operation som gällde. Knäspecialisten sa att det var en rutinoperation som tar ca 45 minuter, men att man ändå inte riktigt kan se omfattningen av skadan förens de går in med en kamera i knän och kikar runt. Men det lät ju som en relativt lätt operation ändå tänkte jag.
Efter ett par dagar fick jag mitt operationsdatum. Den 24 December. Alltså då höll jag på att få krupp. Inte nog med att jag skulle behöva operera mig, i ett land långt bort från Sveriges trygga sjukvård, jag skulle dessutom missa julafton. Men knäspecialisten hade ju sagt att jag kunde åka hem direkt efter operationen, så jag hoppades att jag kunde sluta upp till julfirandet senare.
Så blev det dag före operation, och jag skjutsades i Ambulans till Colombo där operationen skulle ske på Asira Surgical, ett av landets bästa sjukhus. Jag förbereddes för operation, med fasta, dropp, tvagning och allt som sig bör. I ottan på Julaftonsmorgonen skjutsades jag iväg på brits medans sjukhuslamporna i taket swishade förbi ovanför mitt huvud.
Narkosläkaren frågade om jag ville ha ryggmärgsbedövning och vara vaken, eller bli sövd. Söv mig för fan svarade jag. Sen var det gonatt.
Jag operreades kl 6. Jag kom till medvetande på uppvaket kl 11.30. Det var inga 45 minuter tänkte jag. Jag frågade en sköterska hur operationen hade gått, och hon sa bara att allt hade gått bra. Skönt tänkte jag, och tänkte inte mer på det. Jag blev tillbaka skjutsat till mitt rum och väntade på att läkaren skulle komma och prata med mig, så att jag kunde få åka hem. Det gjorde satans ont, men jag var fast besluten om att jag skulle få fira lite jul med min familj, mamma som var här och hälsade på samt våra bästa vänner här nere, som också är ett Svensk-/Singalesiskt par.
Läkaren kom in några timmar senare och berättade att det var mycket värre än vad magnetröntgen hade visat. Korsbandet som leder snett under knäskålen och stabiliserar hela knät var helt av, så de hade varit tvungna att ta en sena från låret och laga den med.
Jag skulle inte kunna gå på 6 – 8 veckor och rehabtiden är 9 – 12 månader. Så ingen surf, ingen löpning, ingen yoga som belastar knät på nästan ett år. Ett år!! Det var som att en avgrund öppnade sig och jag föll handlöst ned i mörkret. Och inte skulle jag få åka hem heller. Jag behövde vara kvar minst 3 dagar efter operation för att vara sängliggande samt få antibiotika intravenöst. Där rök den julaftonen.
Men gulliga som de var hemma skickade de videor och bilder. Och det såg verkligen ut som om de hade en mysig julafton
På den 4e dagen hade jag blivit lovad att få åka hem. Det gick absolut ingen nöd på mig. Jag hade ett superlyxigt rum, med bred och mjuk höj och sänkbar säng, stort badrum, skön lounge soffa. Så det var lite som att bo på hotell med room service. Men nu hade jag fått nog. Under hela dagen sa det att läkaren skulle komma. Snart. Och efter det kunde jag åka hem. Kl 6 började jag hota med att jag skulle dra utan att ha pratat med doktorn, då dök han upp en timme senare.
Så allt var grönt för hemgång, sköterskan skulle bara gå och hämta min medicin.
Det tog en timme. Jag ringde och frågade vad som hände. Ingen visste någonting. Det gick en timme till. Jag gick ut till receptionen och undrade om jag inte kunde åka hem och hämta medicinen en annan gång, men icke. Dessutom hade jag tjatat hela dagen om att jag ville bli av med min venkateter där jag fått dropp och antibiotika.
När klockan var 21 fick jag nog, slet bort min venkateter och tog mitt pick och pack och hoppade iväg på mina kryckor. På vägen ut sprang en vakt ifatt mig och stoppade mig. Jag fick inte gå. Jag blev sjukt förbannad och försökte knuffa bort honom, och sa säkert ett och annat fult ord. Då sa han att han skulle ringa polisen. Jag undrade vad fan det var frågan om, och då visade det sig tillslut att Försäkringsbolaget inte godkänt fakturan. Sen var cirkusen igång, med att jaga försäkringsbolag, försäkringsbolagets agent i Sri Lanka, samt övertyga poliserna att jag inte hade som intention att ta springnota. Så efter att ha skällt ut både agent och försäkringsbolag blev fakturan godkänd och jag blev släppt av polisen och fick åka hem.
Men livet på kryckor är inte så dumt ändå. Visst jag kan inte surfa. Men det är skönt att hänga på stranden under ett parasoll. Och eftersom jag inte kan hjälpa till hemma har vi numera även en kock. Så jag behöver varken laga mat, städa, diska, tvätta, eller någon annan hushållssyssla.
Så inget ont som inte har något gott med sig.
Skriv ett svar eller en kommentar