Min älskling till make lyckades såklart vurpa med scootern. Han hade telefonen i en hållare på styret, i ett gupp flög den ur och av ren reflex sträckte han sig efter den, tappade balansen och hamnade i diket. 

Som tur var skulle han hämta Enzo hos en kompis, vars mamma tidigare har arbetat som sjuksköterska. Så hon gjorde rent såren och plåstrade om honom så gott det gick. Det var inga djupa sår, ett stort skrubbsår på knät, ett på stortåleden och sen blev stortån rätt illa tilltygad. Men inget som behövdes sys i alla fall. Första veckan gick det bra, jag plåstrade om såren och baddade med desinfektionsmedel och antibiotisk salva. Men sen började det krångla. Såren vätskade sig och ville inte alls läka. När vår hyresvärd kom hit och såg Pers knä blev han förskräckt och berättade skräckhistorier om hur många han kände som fått amputera diverse lemmar på grund av att bakterierna i ett pyttelitet infekterat sår spridit sig till vävnader och ben. Så efter mycket om och men övertygade han Per att åka med till hans läkare. Där konstaterades infektion i såren, men inget hade spridit sig. Så det blev en rejäl antibiotika-kur. Men nu har vi lärt oss den lilla läxan.

Under vår första månad här var jag bjuden på en födelsedagsfest. Under den kvällen körde vi fotbollsmatch mellan barn och föräldrar. Jag var barfota, iförd långklänning, hade ett par drinkar under västen och dessutom var det blött i gräset. Ja, ni kan ju redan nu lista ut vartåt detta barkar. Mitt i en dribbling knäppte det till i knät, och det kändes som om någon körde in ett iskallt stålblad på insidan av knäleden. Jag haltade av planen, satte mig i gräset och vilade en stund och försökte skaffa mig en bild över skadan. Allting kändes intakt, och det gjorde inte ett dugg ont, så jag tog det briljanta beslutet att uppta matchen. Det tog typ 3 sekunder, så kändes det som att knät vek sig åt fel håll. Så var det slutspelat för den kvällen. Men nu går jag i alla fall under namnet Zlatan av Galle. Under natten svullnade knät upp som en ballong, och det gjorde så fruktansvärt ont. Men efter ett par dagar gick svullnaden ned och smärtan avtog, och efter 2 veckor kunde jag yoga utan problem och efter 3 veckor kunde jag ta upp löpningen igen.

I lördags var det party. I det här landet kan man festa, det kan jag säga. Jag och några vänner var på King Fisher, som har party fram tills gästerna går hem, oftast någon gång i soluppgången. Vi dansade och hoppade fram på småtimmarna, då tyckte mitt knä att det hade fått nog och bestämde sig att återigen vika sig åt helt fel håll. Det var riktigt vidrigt. Men som den smarta blondin jag är festade jag vidare, men sittandes på stranden.

Under söndagsförmiddagen (kom ju hem typ kl. 6 så hade ju inte hunnit med att känna efter så mycket) övertalade min, ibland ovanligt intelligente make, mig att söka vård för att i alla fall få skadan dokumenterad. Jag brukar sällan hålla med honom, men i det här fallet hade han faktiskt en poäng.

Vi drog in till sjukhuset. Vårt försäkringsbolag Gouda https://www.gouda-rf.se/ har en agent i Galle som tar hand om alla deras försäkringsärenden. Så innan vi åkte in ringde vi försäkringsbolaget, och samtidigt som vi var där hade agenten tagit kontakt med sjukhuset och skickat alla försäkringspapper så att räkningen skulle gå direkt till Gouda i stället för att vi skulle behöva lägga ut pengar.

Jag måste säga att det var det proffsigaste sjukhus jag varit på. De gjorde allt och lite till. Förutom det medicinska som att röntga och undersöka det skadade knät puffade de till mina kuddar, ställde in AC:n och kom med den mest fantastiska sjukhusmat jag någonsin blivit serverad. Om vi hade betalat själva, med medicin och allt, hade det kostat ca 1000 kr. Medicinen var lite spännande. Jag fick 3 piller och en smärtlindrande salva. Det ena pillret var för att driva ut vätska och svullnad och var samtidigt smärtlindrande. Det känns ju rimligt. Det andra var en känd magmedisin, omeprazol, så att jag inte skulle få problem med magen med det första pillret. Det tredje pillret, Advenza, fattar jag inte riktigt varför jag blev ordinerad. Advenza, om ni googlar, är en naturmedicin för ”Gut health, Digestion, immunity and women’s health” Så för att väga upp en smärtlindrande medicin, fick jag två andra för att bibehålla, eller förbättra min tarmhälsa. Vilket är helt rätt och helt fantastiskt och någonting som i synnerhet svensk sjukvård borde ta efter. Ayurveda, läran om livet, och läran om att mat och naturliga ingredienser är medicin, är fortfarande grundstenen i singalesisk sjukvård. Och vi kommer så långt med läkande örter och medicinalväxter. Så min erfarenhet av singalesisk sjukvård är oerhört positiv.

Men varför stanna vid sjukhusvård för människor? Varför inte testa akut veterinärvård också? Joråsåatt. Varje torsdag är det Thursdays at Schack. Jag tror jag har nämnt det förut, men det är en strandbar där alla expats i området träffas. Barnen kommer direkt från skolan och surfar, skimboardar, spelar biljard och pingis medan föräldrarna dricker drinkar och, ja ”socialiserar”. För det mesta brukar vi släppa in katten (som vi lyckades importera från Sverige) så att han är inomhus när vi inte är hemma, men den här gången gjorde vi inte det. När vi kom hem jamade han utanför dörren på baksidan och ville ha mat, men när vi släppte in honom i köket såg vi att han hade djupa rivsår, och något som såg ut som huggtänder sår i sidan. Till saken hör att vi har två svarta kobror på tomten. Och häromdagen när jag kom hem så var katten på väg att attackera kobran, men jag tag upp honom och sprang in. Så min första tanke var att det var kobran. Men då hade han troligtvis varit död för länge sen. Så det kunde det ju inte vara. Tidigare samma dag hade våra hundar lyckats fånga en leguan som bor under en stubbe längre ned på tomten. Leguanen lyckades smita, men blev nog rätt tilltygad. Vår teori är att Eros hört att den skadade ödlan prassla omkring, blivit nyfiken och gått till attack. Till saken hör att ödlan är typ 1 meter lång. Och Eroz är en ålderstigen, reaumatistisk nakenkatt som har förbrukat sina 9 liv med råge redan.

Innan vi åkte köpte vi en kattryggsäck, just för att vi skulle kunna ta katten med oss på olika äventyr. Så Per tog katten på ryggen och brände i väg på scootern till djursjukhuset i Galle.

Det var ingen fara med Eroz. En rejäl fight, som resulterat i en hel del fula rivsår från vassa klor, men inget allvarligt. Han fick en antibiotikaspruta, blev omplåstrad och fick med sig lite sårrengöring, antibiotika-sala och en fin tratt hem. Trots nattaxa gick räkningen, inklusive medicin, på 150 kr. Alltså va? 150 kronor!!!

Så nu har vi testat på både sjukhusvård för människor och djur. Och den är både toppklass och löjligt billig!

Vi vill inte flytta hem. Men det ska vi ju såklart, för vi har släkt, och hus och alla rötter i Sverige. Men vi är ju å andra sidan rätt rotlösa. Just nu skulle jag kunna sälja allt jag äger och har och bosätta mig här förevigt. Det är inte perfekt, absolut inte. Men jag sitter hellre här och klagar och mår dåligt där det är varmt och skönt, och där en langust kostar 60 kr / kg och där avokadon och mangon alltid är perfekta, än hemma i Sverige där jag inte ens har råd att sätta på elementen.

Så nu letar vi tomt! Inte hus, för om man ska ha något najs kostar det skjortan. Men tomt. Och jag har redan börjat bygga infinitypools med jungle och paddy views i mitt huvud. Vi har varit och tittar på en hel del, och det är ett par som är riktigt intressanta. Men det är inte enkelt (varför skulle det vara det i detta land) att köpa mark. För det första får du inte, som utlänning, äga mark i Sri Lanka. Du får köpa, men du får bara äga 49% av marken. Resterande 51% måste ett, för ändamålet upprättat, singalesiskt företag äga, som således ägs av en Singales. Men vi har inte bråttom. Och både Sri lanka och tomterna finns kvar. Så planen är nu att Per ska ansöka om dubbelt medborgarskap. Men utan födelsebevis kan det bli knepigt. Men vi har nu i alla fall kontaktat både jurister som är specialiserade i ämnet samt företag som specialiserar som på att leta reda på släktingar. Så bollen är i rullning.