Första tiden i vårt nya hemland har minst sagt varit händelserik.

Ett par veckor innan vi åkte la jag ut en post i en Singalesisk facebook grupp om att jag sökte chaufför från Colombo till Galle. Det är både lågsäsong och ont om turister pga. rådande ekonomisk kris i Sri Lanka så jag blev totalt överöst med erbjudanden. Oftast är de som hör av sig otroligt på och skickar en massa meddelanden och vill adda en på facebook. Men en snubbe stack ut och verkade mycket mer chill. Så han fick uppdraget. Under perioden fram till vi åkte delade han en massa idéer och bilder på härliga och vackra ställen vi kan besöka under tiden vi bor här. Han ville såklart att vi skulle välja honom som vår personliga guide och chaufför. Jag tyckte det lät bra, i alla fall initialt innan vi bestämt oss om vi ska ha egen bil eller inte.

När vi väl landat och skulle hämta ut väskor och betala tull för katten Eroz informerade vår chaufför att han inte hade fått tag på bensin till bilen han hyrt (en modern och rymlig mini-van med Ac). Det är ju extrem bensinbrist här och köerna till bensinstationerna slingrar sig flera kilometer. I många fall tar kön till att få bensin flera dygn. Bensinen är även ransonerad, vilket gör att det skapats en svart marknad för bensin. Bränslebristen gör att det i princip är omöjligt att ta sig någon längre sträcka och priserna för transport har blivit tre gånger så dyra sedan senast vi var här.

Så istället hade vår chaufför, utan att informera oss, hyrt en annan chaufför med en skruttig gammal van med Scoobi-doo vibes. Den gick i max 60 km i timmen på motorvägen, och en resa som normalt tar 2 timmar tog 3,5. Utan AC, i 30 graders hetta. Vi kände oss alla trötta och var mest tacksamma att vi alla, inklusive katten Eroz äntligen var här, så det kändes ändå ok, fast lite märkligt.

Väl framme ville ju såklart Enzo dra och bada det första han gjorde. Per ville packa upp. Så vår chaufför, Shehan, som ju inte ens körde oss själva utan satt bredvid erbjöd sig att följa med. Så snubben med den skruttiga bilen drog, och Shehan skulle ta bussen hem sen.  Sagt och gjort. Och det kändes ändå rätt tryggt och bra att ha någon som pratar språket och kan tala om vilket pris man bör betala för tuk-tuk och mat och sånt. Han hjälpte oss även att ringa flygplatsen då en av våra väskor kommit på villovägar. För bagageservice krävs ett singalesiskt nummer, vilket vi inte hade hunnit fixa ännu, så vi sa att de kunde ringa Shehan om det skulle vara något. Vi trugade på honom betalning för att han hjälpt oss så mycket, men han sa att han gärna hjälpte oss för att vi ju var vänner. Vi betalade ändå, såklart.

Väl hemma igen fanns det tydligen inga bussar så sent. Huset vi hyr har gott om plats, så vi erbjöd honom att stanna. Nästa dag var det samma visa. Efter att han hjälp oss med våra bestyr och vi ville skicka hem honom (med betalning, såklart) sa han att det inte gick någon buss eller tåg. På dag tre skulle vi åka och titta på ett annat hus.  Shehan tog för givet att han skulle följa med. Vi hade spanat in ett härligt hus i Hikkaduwa, med pool och stor inhägnad tomt.  Det såg otroligt flådigt ut på bilderna som ägarinnan skickat, och vi var så förväntansfulla på att äntligen få se vårt nya drömboende. När vi till slut hittade dit var huvudbyggnaden, som jag trodde vi skulle bo i, inte färdigbyggd. Och det huset som var till uthyrning kändes trångt och inte alls charmigt, och poolen var mycket mindre i verkligheten. Förväntningarna och drömmarna om ett rymligt hus med härlig trädgård där Eroz kunde springa fritt och vi kunde hänga vid poolen grusades. Även Hikkaduwa strand och stad lämnade oss väldigt besvikna. Planerar ni att åka till Sri Lanka, så undvik Hikkaduwa.  

Till slut åkte Shehan i alla fall hem med buss från Hikkaduwa. Sen bröt cirkusen ut….

Jag var ju helt säker på att vi skulle bo i huset med poolen i Hikkaduwa, så vi hade inte några andra intressanta hus att åka och titta på, så där och då kändes det rätt hopplöst. Jag testade igen att lägga ut att vi sökte boende i en Facebookgrupp för de som bor i Galle-regionen. En holländsk kvinna hörde av sig och sa att hon hade ett hus i Unawatuna. Bilderna hon skickade såg fina ut, så vi bestämde att åka dig nästkommande dag.

Under hela kvällen messade Shehan. Han hade erbjudit sig att hjälp Enzo att lära sig surfa nästkommande helg, och vi skulle åka tåg dit han bor, vilket är ca 2 h mot Colombo. Per skulle åka samma tåg till Colombo och hämta bagaget som kommit bort, och som de tydligen inte kunde skicka med hemleverans eftersom det var en monitor. Vi sa att, jo det låter ju trevligt, men vi får se. Under kvällen messar han och säger att han bokat surflärare och surfbrädor och chaufför som skulle hämta oss på tågstationen, att han hittat en perfekt restaurang och undrar om han skulle boka vattenskidor också. Jag började känna mig matt på hans gåpåiga sätt, så svarade väldigt kortfattat.

På onsdagen hade vi först möte med skolans rektor, och Enzo fick träffa sin nya klass som i dagsläget är 8 elever, 4 killar och 4 tjejer alla ”utlänningar”. Och alltså, skolan! Inte de mest moderna lokalerna, men det verkar helt fantastisk! De läser 3 språk. Engelska som förstaspråk och sinhala och franska som andraspråk. De har simlektioner varje torsdag då de tränar alla simsätt. De åker ofta på studiebesök och utflykter, och lärarna verkar fantastiskt engagerade. Dessutom har de massa aktiviteter vid sidan av skolan, fotboll, tennis och surfing såklart. Enzo vill börja skolan redan nu, så vi ska se om vi kan smygstarta någon dag i veckan fram till sommarlovet.

Efter mötet med skolan åkte vi i väg för att titta på huset. Så fort jag klev ur tuk-tuken på gården tappade jag hakan. Huset är ett gammalt farmer house som står mitt i en kokosplantage. Från verandan har man utsikt över havet och tomten går ända ned till den lilla vägen som skiljer tomten från stranden. Inredningen är en dröm, med gammalt engelskt tegel på golven och på verandorna, stora öppna ytor med plats för många, ett helt underbart kök och ett badrum under öppen himmel. Huset ägs av ett skilt holländskt par, där kvinnan och barnen flyttat hem till Holland och ex-maken, Frank, driver ett fastighetsbolag här i Sri Lanka. Frank kan bara beskrivas som excentrisk och smått galen. Alla känner Frank, och Frank känner alla som man behöver känna.  

Handpenning lades under kvällen, och vi bestämde att skriva kontrakt nästkommande dag.  Efter besöket på Franks kontor tog han med oss till en strandrestaurang, The Shack. The Schack är ett vattenhål för alla expats, och i synnerhet de som har barn på Galle International Collage. Barnen surfar, badar, spelar biljard, och pingis. Föräldrarna hänger vid strandborden och dricker drinkar och snackar. Det är ett helt fantastiskt Community vi blivit inbjudna till. Hit kommer människor från jordens alla hörn. Ett par från Maldiverna som flytt religiösa förhållanden, en svensk familj som bygger hus här, ett schweiziskt par som driver hotell, ägarna av the Schack såklart som även driver ett boutiquehotell i närheten, en snubbe som äger ett fotbollslag i Hongkong och nu tränar expatsgängets ungar på fritiden, en drös med äventyrliga engelsmän, bland annat en som roar sig med att varje år simma till Indien. Och så Frank såklart.  Det känns så fantastiskt priviligierat att få vara en del av detta härliga, smått galna gäng som av alla tänkbara anledningar valt att bosätta sig i Sri Lanka.

Under kvällen på The Schack hade jag fått minst 20 meddelanden från Shehan. Jag kände mig väldigt trött och ville helst bara stanna och hänga på vår strand, med alla härliga människor. Så jag avbokade lördagsaktiviteterna, som vi egentligen aldrig riktigt hade bokat, utan mer blivit påtvingade. Enzo hade dessutom redan hittat en grym surf-lärare vid vår strand. Shehan blev såklart väldigt ledsen över det och skickade massa meddelanden om hur mycket tid han lagt ner för att ge oss en oförglömlig dag, och att det skulle bli svårt att avboka. Jag fick sjukt dåligt samvete, men kände ändå att det började gå lite över styr det här. Dagen efter messade Shehan att han ringt flygplatsen om vårt bagage samt bokat en bil för att hämta upp det och sa att han nu skulle köra hem det till oss. Nu rann min bägare över och jag sa att han inte kunde boka massa saker utan att fråga och att jag började känna mig trakasserad av honom.

Under hela lördagen messade han mig om tusen och en saker, bland annat att han köpt ekologisk frukt och skulle komma hem till oss med den. Jag svarade inte. Till saken hör att han bor 2 h med tåg från oss. Jag tänkte att det gör han väl ändå inte, jag har ju inte sagt att jag vill ha någon frukt eller att han ska komma hit. Men jodå, när vi kom hem vid 5 tiden satt han på vår veranda. Jag blev så förbannad så Per bad mig gå in i huset så skulle han ta snacket med honom. Per förklarade att i Sverige måste man bli inbjuden innan man kommer till någon. Och att vi har en annan kultur där vi inte är vana vid att tjänster utförs utan gentjänster, så vi känner oss väldigt obekväma med han sätt och vilja att hjälpa oss. Väldigt pedagogiskt.

Per bad honom åka hem. Men han satt kvar. Så jag fick be vår hyresvärd prata med honom och till slut gick han. Sen skickade han massor med meddelanden att det inte fanns bussar eller tåg, att han inte hade pengar till vare sig mat eller vatten och han skulle vara tvungen att sova på tågstationen i natt, så kunde han inte snälla, snälla få bo hos oss en natt till.

Då pallade vi inte mer, utan blockade honom från Messenger och What´s up. Senare såg jag att sänt live från Colombo, så det där med att sova på en tågstation var, som jag visste, bara bullshit.  

Under ett par dagar vart allting lugnt och vi hittade in i en skön lunk och skrattade åt hela händelsen. Enzo surfade och hängde på stranden med sina nyfunna vänner och jag o Per simmade, joggade på stranden och träffade ännu fler härlig hitflyttade från olika delar av världen. Det svåra har varit att hitta transportmedel om man ska någonstans, eftersom det inte finns någon bensin. Strömavbrotten har vi inte lidit av så mycket. Hittills har det endast varit ett långt strömavbrott som varade i ca 5 h, resterande dagar har det varit ca 1 timme kl. 19. Även om huset vi bor i nu lämnar en hel del att önska så är läget väldigt bra. Det är gångavstånd till den surf spot där The Shaft ligger och där Enzo har sin surflärare. På gatan där vi bor ligger en grym frukt-och grönsaksmarknad och slaktarn på hörnet har byns bästa kyckling och ägg. Men vi ska ju som tur inte flytta så långt. Unawatuna ligger bara några km längre söderut.

Så plötsligt efter några dagar hör vår hyresvärd av sig och säger att Shehan har ringt honom och meddelat att vårt bagage, Enzos monitor, inte är kvar på flygplatsen. Jag fattar ingenting och slänger mig på telefonen och ringer flygplatsen. De informerar att Qatar bagage service har levererat monitorn till vår adress. Jag säger att de har de sannerligen inte gjort och blir hänvisad att kontakta Qatar. Jag försöker nå dem i ett par dagar, utan resultat så Per kontaktar Shehan och undrar hur det kommer sig att han har vår monitor. Då visar det sig att bagageservice såklart har ringt Shehan eftersom vi gett dem hans nummer.  Hans story är att de har frågat om de kan leverera till en adress i närheten av Colombo efter som det är svårt och dyrt att ta sig till Galle. Men sanningen är nog att han bett dem leverera till honom, så att han fick en anledning att nästla sig i vårt liv igen. Per erbjöd sig att hämta monitorn, men det gick tydligen inte eftersom den stod på hans jobb, en bank, och där kunde inte vem som helst kliva in. Så Shehan tyckte att vi kunde komma och surfa som vi bestämt, så kunde vi ta med monitorn hem sen på kvällen. Tydligen har vi även bokat fiske och snorkling med honom, enligt hans utsago, och han har såklart bokat all utrustning redan. I flera dagar har han nu hållit på och jiddrat med Per om att vi måste komma till honom men till slut fick Per honom att komma till Galle istället. Det skulle tydligen kosta honom 35 000 singalesiska rupies, vilket motsvarar 1190 kr. Vi orkar inte tjafsa mer med den här dönicken, utan vill bara ha tillbaka vårt bagage, betala och slippa honom för resten av vår tid här.

Det har varit en väldigt händelserik första tid i vårt nya hemland, både bra och mindre bra händelser. Men det positiva överväger det negativa med råge. Enzo sa häromdagen att han aldrig vill flytta hem igen. Det härligaste är att man här umgås på ett helat annat sätt. Barnen surfar eller spelar fotboll efter skolan och föräldrarna hakar på. Sen blir alla kvar för en bit mat eller en drink.

I morgon ska vi med två andra familjer till Angel Beach som ligger en liten bit härifrån. Sen längtar jag oerhört till den 1 juli, då vi flyttar in i vårt drömhus. Där ska jag yoga, meditera, dricka vin på verandan och blicka ut över havet och solnedgången och grilla massor av fisk- och skaldjur. Jag tänkte nog även anordna en liten köksträdgård, så jag kan odla lite örter och annat gott. Och såklart bjuda in våra nyfunna vänner.