Per adopterades från Sri Lanka när han var ungefär 5 år. Han tror sig minnas att hans pappa körde honom till ett sjukhus, men att han aldrig blev hämtad igen, och att han sedan kom till ett barnhem i Kandy. Han hade inga papper med sig, och det enda han visste om sig själv var att han hette Eranda. Han tror sig även minnas en bror och en syster.

Eftersom Per saknade födelsebevis eller andra papper som kunde bevisa vem han var fastställdes en ålder på honom av en läkare. Pers svenska föräldrar fick sedan bestämma en födelsedag. De tillsammans bestämde att han var född 8 januari 1975

När vi semestrade i Sri Lanka första gången 2017 besökte vi barnhemmet i Kandy, Tikiri Sevana. Föreståndarinnan var väldigt förtegen, men berättade att Per endast hade bott på barnhemmet en kort tid, och att han sedan förflyttats till ett annat barnhem i huvudstaden Colombo ett par veckor innan adoptionen. Däremot vill hon inte lämna ut någon dokumentation eller någon annan information. Redan där och då tänkte vi att det måste ha varit en oerhört snabb adoptionsprocess. Men eftersom det saknades födelsebevis, någon av föräldrarnas namn och all annan väsentlig information, samt att Per egentligen inte har något behov av att hitta sina biologiska föräldrar, så slutade vi gräva i Pers barndom.

Som jag skrivit tidigare är vi oerhört sugna på att köpa en tomt här och bygga hus. Men icke singalesiska medborgare får inte äga mark till 100%. Den korta och förenklade versionen av lösningen är att man då får man anlita en kompanjon som äger 51% av marken. Men det är som sagt aningens krångligare än så. Eftersom vi bor i Sri Lanka. Och Singaleser har den mest tillkrånglade byråkratin i världen och troligtvis även världshistorien.

En enkel lösning vore ju då att Per skaffade sig dubbelt medborgarskap. Men utan ett födelsebevis är den processen både lång, krånglig och framför allt dyrt. Per sökte då hjälp av allsmäktige Facebook. I diverse grupper hörde han sig för om det fanns fler i hans situation, dvs som blivit bortadopterade utan födelsebevis, huruvida det gick att få ut i efterhand, eller hur de hade löst sitt ägandeskap av land och affärsverksamheter. I en grupp för adopterade från Sri Lanka fick Per kontakt med Aselawa. Aselawa är specialiserad på att hjälpa adopterade hitta sina biologiska föräldrar. Han har hjälpt till med mer än 200 fall, varav ca 70 har varit framgångsrika. Ett hyfsat bra track record, om man får slänga sig med lite svengelska.

Aselawas förslag på lösning var att först hitta kvarvarande föräldrar eller släkt, och om någon sådan hittas så kan de bevisa att Per är Per. Eller ja, Eranda. Och på så sätt få ut sitt födelsebevis.

Under Per och Aselawas första online möte berättade han att hans passion för att hitta släktingar till adopterade singaleser började när han fick reda på att han hade en bortadopterad syster. Han hittade henne till slut, i Nederländerna. Aselawa gav både ett passionerat och rutinerat intryck, så Per bestämde sig för att anlita honom.

Aselawa berättade att det fanns två tillvägagångs sätt. Antingen gjorde han sina efterforskningar själv, då skulle Per stå för resan till Kandy, mat, logi samt hans arvode. Det andra alternativet var att Per följde med på resan och att han då kunde hämta upp Aselawa, som bor utanför Colombo, mot vidare avfärd mot Kandy. Eftersom Per är ekonomiskt lagd (läs snål) så bestämde han sig för alternativ 2, eftersom han då kunde hyra bil och köra själv, samt hade kontroll över kostnader som mat och logi.

I Sri Lanka kör de på vänster sida. Per har aldrig kört på vänster sida. Han är även i princip blind på ena ögat. Och han, min man, och fadern till mitt barn, släppte jag i väg med en vilt främmande karl för att leta efter sitt dna.

Per gav sig i väg, måndag morgon kl. 5 efter ca 30 minuters övningskörning för att få hjärnan att fatta konststycket att växla med vänster hand och att spaken där blinkersen vanligtvis sitter är till vindrutetorkarna.

Väl framme hos Aselawa blev Per mött av den längsta Singales han mött, med det bredaste leendet han sett. Aselawa bjöd in honom och visade honom runt i hans ombonade och välstädade hem, presenterade honom för hans pojkvän, systrar och fyra hundar. De båda fick genast en väldigt fin kontakt.

I bilen på väg mot Kandy berättade Aselawa mer om sig själv och sitt liv. Han visade sig vara en man med ett stort hjärta av guld, som vänt sin trasiga barndom till något fint och behjärtansvärt. Han berättade för Per om att han blivit svårt utnyttjad under hela sin barndom, att blev tvingad in ett äktenskap när han var 22 år och att han till slut vågade komma ut som homosexuell och bli accepterad av sin familj. Han berättade även att ett flertal av de mödrar till de adoptivbarn han hjälpt varit hemlösa, eller levt under väldigt svåra förhållanden, när han hittat dem. Hans stora hjärta klarade inte av att låta dem bo kvar på gatan, så därför har han upprättat ett boende för dem, där de har mat, husrum, rena kläder och en säng att sova i. Vilken man!

Efter en omtumlande bilfärd, både på grund av Aselawas berättelse, och för att Per fick koncentrera sig hårt för att hålla bilen kvar på de snirkliga serpentinvägarna uppe i bergen kom de två till slut fram till Kandy.

Väl framme i Kandy satte de sig ner och gjorde en arbetsplan och tillvägagångssätt.

De började med att skapa posters, som skulle upp både på stan och i sociala medier samt boka upp möten, bland annat med barnhemmet, sjukhuset samt försöka få till en träff med by-överhuvudet, Grama.

Tidigt nästa morgon satte de i gång. Först ut var att höra sig för med sjukhuset för att se huruvida man kunde luska reda på födelsebevis. De behövde inte vänta länge för att få reda på att det krävdes moderns namn och tillåtelse att få ut födelsedokumentation. Så det blev en återvändsgränd.

Efter sjukhuset drog de i väg till barnhemmet. Tikiri Sevana ligger högst upp på ett berg med magnifik utsikt över Kandy och kringliggande djungel och bergmassiv.

Barnhemmet har funnits där sedan 1974, och i den gamla delen har inte mycket förändrats sedan Per bodde där. Flera i personalen kände igen Per från vårt besök flera år tidigare, så det blev ett kärt återseende.  Fram till i år har 2 256 barn blivit adopterade från barnhemmet. Per var barn 322. Föreståndarinnan var dock inte anträffbar förrän nästa dag, så någon dokumentation fick de aldrig ut. Men hon skulle komma dagen därpå, så de bestämde sig för att beta av nästa punkt på listan.

Redan under gårdagen bokade Per och Aselawa en Tuk-tuk förare som skulle ta dem runt under deras vistelse i Kandy. När de rullade ner med Tuk-Tuken från barnhemmet, på den över 2 km långa serpentinvägen, frågade chauffören vad de gjorde i Kandy. Per och Aselawa berättade då deras plan att försöka hitta Pers föräldrar samt att de ville få till ett möte med Grama, så hon kunde sprida ordet om att Per söker efter sina släktingar. Grama är som en modern Gudfadern. Till Grama kommer man om man behöver råd och stöd eller ett problem man behöver dryfta. Det är som en slags by överhuvud.

Hur osannolikt det än kan låta, så visa det sig det att chaufförens fru kände Grama.  Han svingade upp telefonen sin, och efter några samtal på smattrande Sinhala så hade han mirakulöst lyckats boka ett möte med Grama redan samma dag! Chaufförens fru mötte upp dem och presenterade dem för Grama.

Aselawa berättade Pers story, och Grama lovade att ta upp det till dagordning på nästa distriktsmöte, vilket kan översättas med att djungeltrummorna kommer ljuda för fullt bland byarna runt Kandy efter detta möte.

En väldigt hoppfull Per lämnade Grama efter att även ha gett henne 40 posters att dela ut. 

Nästa steg var att sätta upp och dela ut alla posters runt om i stan. Bland annat delade de ut till Tuk-Tuk förare som hjälpte till att sätta upp på bushållsplatser, butiker, caféer och gallerior.

Sedan lades samma post ut på sociala medier.

Tidigt på onsdagsmorgonen gick färden återigen till barnhemmet och där fick de träffa föreståndarinnan. Hon var, om möjligt ännu mer avig, än förra gången vi träffade henne. Hon vägrade lämna ut någon information och frågade varför Per, efter 45 år, önskade finna sina rötter. Hon tyckte att han borde vara nöjd med att ha fått en svensk kärleksfull familj och att han levt ett bra liv med mat på bordet och tak över huvudet. Visserligen sant, men både Per och Aselawa började känna att det nog fanns en hund begraven här.

Föreståndarinnan ringde till sin jurist, som sa samma sak som hon. Men efter mycket trugande av Aselawa, samt en stor donation blöjor, gick hon med på att visa de dokument som fanns om Per.

Per hade inkommit till barnhemmet den 7 maj 1979. I den enorma boken stod handskrivet att han är ett så kallat lost child. Föreståndarinnan berättade att polisen hade hittat honom och att de kontaktat barnhemmet som hämtat upp Per. Men… I kommentarerna stod även initialer intill namnet Eranda. Det stod S M Eranda.  Detta reagerade Aselawa på och frågade hur det kom sig att de kunde ha Pers familje-initialer, om han nu var ett hittebarn? Eftersom Per har ett starkt minne av att han kom till ett sjukhus och sedan hamnade på barnhemmet efter det, frågade de även om det verkligen var polisen som lämnat in honom och inte sjukhuset? Men föreståndarinnan, surare nu än en citron, insisterade att så var fallet, och hänvisade till vad som stod i den överdimensionerade boken.  Per och Aselawa gick därifrån mer förvirrade än någonsin, men i alla fall med lite mer information än de hade när de kom.

Under tiden hade posten på Facebook blivit viral.

En Singalesisk YouTuber vid namn Nalaka Sandeera hade delat Aselawa inlägg, och nu hade den i sin tur delats över otroliga 8600 gånger! Aselawa telefon gick varm dag som natt. Men inget av tipsen var särskilt hett.

Tills ungefär en vecka senare då Aselawa ringde och sa att det inkommit ett väldigt trovärdigt tips. Personen som ringde in har två anställda, en medelålders man som är hans chaufför och dennes mor som sköter hushållet. Kvinnan hade långt innan berättat att hon förlorat en son, och att hon har letat efter honom i hela sitt liv. Hon hade även berättat att han är lätt att känna igen, med ett skelande öga. När mannen visade posten på Facebook för sin hushållerska, bröt hon gråtande ihop och snyftade att detta är hennes förlorade son.

Per ville såklart göra ett DNA test innan han mötte sin eventuella familj. GeneTec som gör sådana DNA test krävde dock att de båda parter som vill matcha sina DNA behöver göra detta samtidigt. Oklart varför, men sådana är deras rutiner, vilka absolut inte gick att rucka på. Så vi bokade en tid för DNA-test, samt en kort sammankomst med Pers eventuella familj, på ett fik i närheten av GeneTec.

Vi var alla otroligt nervösa när vi satt och väntade på fiket. Efter något som kändes som en evighet öppnades dörren och Aselawa kom in och efter honom en man i 50 års åldern, en liten söt kvinna i 75 års åldern samt en annan karl, som senare visade sig vara han som sett Facebook posten, dvs deras chef. Jag hade innan fått tillåtelse att filma, men hade svårt att hålla kameran stilla när jag filmade återföreningen mellan mor och en mycket saknad son. Det var inget tvivel om att denna kvinna förlorat en son, men the million dollar question var ju fortfarande om den sonen var Per? Mina tårar rann, Pers mamma grät, Pers bror kunde varken släppa honom med blicken eller sluta klappa honom på armen.

Vi hade så många frågor. Den första, och viktigaste var ju såklart varför. Varför lämnade de bort Per? Och var det till sjukhuset, eller till en polisstation? Mamman berättade att Per var ett sjukligt barn. Förutom en svår ögonsjukdom hade han problem med magen. Fadern hade sagt att de borde lämna bort honom, men Pers mamma vägrade. Så fadern hade, utan moderns vetskap, åkt i väg med honom en kväll till Kandy sjukhus. Det fanns inga pengar till att betala sjukvård, så han lämnade honom där och då. Troligen, men detta är inte bekräftat, har även Pers far haft en uppgörelse med Barnhemmet att hämta honom från sjukhuset. Så med en stor dos sannolikhet har hans far sålt honom för en summa pengar och både sjukhus, polis och barnhem har mörkat sanningen. Och det förklarar ju även varför det gick så snabbt från det att Per kom till barnhemmet tills han satt på ett flyg, med ett påhittat namn och födelsedatum, på väg till Sverige. Tyvärr kan vi inte fråga Pers biologiska far, hur det egentligen gick till, för han finns tyvärr inte kvar i livet.  

När Pers far till slut berättade för modern vad han hade gjort åkte hon direkt till barnhemmet. Där fick hon veta att Per nu befann sig på ett annat barnhem i Colombo. Hon åkte direkt dit, men väl där var det för sent. Per hade redan blivit bortadopterad, men de ville inte säga till vilket land. Sedan dess har Pers mor gjort allt som står i hennes makt för att finna sin förlorade son. Hon har gjort olika DNA-tester med fokus på Europa, Australien och USA för att hon ska finnas med där om Per någon gång önskar hitta henne. Och vi som så många gånger funderat på att göra ett sådant DNA-test! Historien var så hjärtskärande att mitt hjärta nästan gick sönder. Jag kan inte föreställa mig en mors sorg att förlora sitt barn på detta sätt!

Vi frågade henne om hon visse vad initialerna S M stod för och hon svarade att ja, det är ditt familjenamn Sepala Mudiyanselage. Så Per kanske alltså heter Eranda Sepala Mudiyanselage. Klingar fint tycker jag.

Vi fick även veta att deras förlorade son var den yngsta av en syskonskara på fyra. Två äldre bröder, en mellansyster och sist Eranda. Systern finns tyvärr inte kvar i livet. Den ena brodern, han som var med vid DNA testet, är 54 år, gift och bor i Colombo med sin fru och modern. Broderns två barn lever tyvärr inte. Den andra brodern, som är 52, bor kvar i Kandy i deras familjehem. Han har två döttrar på 18 och 21.

Modern berättade även att hennes son, Eranda, är född 1974, alltså ett år tidigare än vad som står i Pers pass! Jag har ju å det bestämdaste hävdat att Per är äldre, och han har sagt att hansjälvklart är yngre. Gissa min skadeglädje! Det mest fascinerande är att om Per är Eranda, så är hans riktiga födelsedag den 10 januari, och hans hittepå-födelsedag är den 8 januari. Vad är oddsen för det?

De var så oerhört söta både Pers eventuella bror och mor. Mamman hade till och med bakat kakor och tagit med till oss. Vem gör så om man inte är 100% säker…?  

Häromdagen fick vi DNA-testet. Sannolikheten att det är det är Pers mor är 99,9999%.Alltså hur galet?

Vi har inte bytt telefonnummer eller andra kontaktuppgifter med Pers familjemedlemmar. Än. All kommunikation går genom Aselawa. Men nu när vi vet, att vi faktiskt är familj, ska vi såklart träffa dem! Nästa vecka åker vi till Kandy och träffar den andra brodern och ser hur Per, ja just det, Eranda, bodde när han var liten. Nu känns ju även det där födelsebeviset, det som var fröet till detta, rätt så futtigt.