Vi i norra Europa är så oerhört vana vid, och tar för givet att, allt går att sköta digitalt. Som kontakter med myndigheter, något så enkelt som att boka tågbiljetter eller att handla mat och kläder. Här är cash the king, och även om det går att boka tågbiljetter online, så måste man ändå åka in till stationen och få dem utprintade.

Vi behövde boka biljetter till Colombo för att få våra 30-dagars entry- visum omvandlade till student och boende-visum som är giltiga ett år. Eftersom det inte funnits bensin i pumparna på över en vecka, så var det enda alternativet som gällde tåg. Vi fick höra att det kunde vara svårt att få tag på biljetter, så vi bokade flera dagar i förväg. Men för att vara säker på att komma på tåget behövde vi som sagt utprintade biljetter. Varje gång vi åkte in till Galle för att få biljetterna utprintade var det strömavbrott och det tog oss tre försök, i tre dagar, att få ut biljetterna. Även affärerna är väldigt o-digitala och man får alltid räkna med att allt tar 5 gånger så lång tid än vad man är van vid. Vi skulle köpa något så enkelt som en telefonladdare i en elektronikbutik. En snubbe tog emot pengarna, en andra person skrev ned i en bok vad som sålts, en tredje skrev ett handskrivet kvitto och en fjärde växlade pengar. Det är visserligen bra, för det skapar fler arbetstillfällen. Men ineffektiviteten stressar mig till max och jag kommer på mig själv att stå och stampa irriterat och sucka högt. Jag skulle behöva anamma den singalesiska avslappnade förhållningssättet bättre. Det går ändå inte att göra något åt saken, det tar den tid det tar helt enkelt.

Så i måndags bar det iväg till huvudstaden Colombo, för att få visumen förlängda till 12 månaders Student och Resident (boende)Visum. För att få visumen godkända måste man dels göra en omfattande hälsoundersökning, så att man inte för in några sjukdomar i landet, eller behöver omfattande vård medan man är här. Sedan behöver man gå med sina godkända hälsointyg samt alla andra intyg och papper till Immigration för att få visumen stämplade i passen. Skolan som Enzo går på har en person, miss Fahima, som hjälper alla elever och föräldrar med att fylla i ansökningsblanketterna samt intyga att eleven är antagen vid skolan. När vi var på skolan för att få hjälp med intygen, ett par dagar innan vår planerade tripp till Colombo, fick vi veta att Sri Lanka nu kräver att man behöver kunna uppvisa att man har 4500 USD på ett singalesiskt bankkonto. Men för att öppna ett Singalesiskt bankkonto behöver man ha fått sitt entry visum förlängt. Snacka om moment 22. Alternativen var att föra över pengar till någon som har ett singalesiskt bankkonto, eller klä upp sig och åka till banken och verka viktig och tjata sig till ett bankkonto utan visum. Vi valde det senare. I Sri Lanka är det alltid kö överallt. Vilket är förståeligt eftersom allt är så oerhört ineffektivt och allt man ska utföra går med snigelfart vad man än ska göra. Banken var inget undantag. Men med tjusig klänning och långt blont hår blev vi direkt uppmärksammade och inledda på managerns kontor. Först skakade han på huvudet. Det gick inte att öppna konto utan visum. Men efter att vi förklarat situationen om nya visumregler och en hel del trugande gick han med på att öppna ett investeringskonto, om vi lovade att pengarna skulle stanna i Sri Lanka.

Vi hade bokat en tuk-tuk i förväg som skulle hämta upp oss hemma kl 06.00 och skjutsa oss till tågstationen på måndag morgon. Dagen innan hör han av sig och säger att han inte har bensin, och att bensinstationerna har hållit stängt hela helgen och ingen vet när de öppnar igen. Så det vara bara att jaga reda på en ny chaufför. Efter att ha gått längs med en i princip tom väg lyckades vi stoppa en ensam tuk-tuk och muta honom att hämta oss nästa morgon. Jag oroade mig för att han inte skulle dyka upp för att hans bensin tagit slut, men han kom tack och lov.

Väl på tågstationen var tåget 30 minuter försenat. Vi hade bokat 1a klass med platsreservation, vilket är ett måste. 2:a och 3:e klass är så överbelamrade med folk att tåget kör med öppna dörrar och folk hänger utanför vagnen och håller i sig, för att de inte får plats inne i kupén. 30 minuter försening kunde vi leva med, vi hade tid för hälsokontrollen kl 10.30, så vi hade gott om tid. Men halvvägs till Colombo stannade tåget. Ingen sa något på 20 minuter, utan vi stod bara still vid en station ute i djungeln. När jag frågade han som stämplar biljetterna sa han att motorn på tåget gått sönder. Jag tappade helt fattningen och gormade att varför hade ingen meddelat oss det och hur hade han tänkt att vi nu skulle ta oss till Colombo?? Singaleser brusar inte upp i första taget, utan han vinglade med huvudet på typiskt Singalesiskt maner och sa att vi kunde ta tåget på andra sidan perrongen, men han visste inte riktigt när det skulle avgå.

Tåget vi blev hänvisade till hade inte 1a klass med AC, men vi fick sittplatser i 2a klass i alla fall. Tåget stod på perrongen i över 30 minuter, i gassande morgonsol, utan fläktar eller AC innan det äntligen började tuffa iväg mot Colombo. Vårt ”nya” tåg var inget snabbtåg direkt, utan körde i snigelfart och stannade i varenda liten ort. Jag började bli alltmer panikslagen och ringe som en galning till Immigration hälsomyndighet för att förklara att vi skulle bli sena, men de svarade inte.

Efter en väldigt varm, ryckig och långsam resa kom vi fram till Colombo. Väl framme försökte vi få tag på en tuk-tuk, vilket visade sig lättare sagt än gjort. Colombos gator låg i princip öde. Kön till bensinstationerna ringlade sig däremot genom hela staden. De få tuk-tuks som var i bruk begärde ockerpriser.

Tillslut fick vi tag på en tuk-tuk som tog ett överkomligt pris. Vi hade fått Google-länken till hälsomyndigheten, men det fanns flera myndigheter med samma namn i samma område. När vi stannade vid adressen som Google-länken visade oss till såg vi att det var ett stort bank-kontor. Det lät ju inte helt rätt, så vi åkte vidare till hälsomyndighetens kontor som låg ungefär en kilometer därifrån. Väl där förklarade vi vår situation, att tåget gått sönder och att vi var tre timmar försenade. De bläddrade förbrilt i sina mötesboknings-papper, men hittade inte oss. Efter en kvarts bläddrande i olika papper och pärmar frågade de oss varifrån vi kom. Jag hade när vi kom visat våra pass, så jag antog att de sett att vi var svenska medborgare. Men icke. När vi sa att vi var från Sverige kollade de väldigt konstigt på oss och sa att den här hälsomyndigheten bara tillhandahåller brittiska och amerikanska medborgare. Suck. Men de visste i alla fall vart vi skulle. Och mycket riktigt var det i bank-huset vi åkte förbi.

Efter en halvtimmes letande efter tuk-tuk på Colombos öde gator fick vi tag på en som körde oss tillbaka. Vakten utanför bankhuset sa att javisst, Immigration Health Unit ligger här i huset, på 10e våningen. Hurra! Men tydligen hade de lunchstängt sa han, och pekade mot ett garage där vi kunde vänta tills de öppnade igen efter lunch. Vi gick dit. Där fanns stolar uppställda och det satt folk och väntade. Det kändes väldigt skumt. Varför skulle vi sitta i ett garage och vänta? Vi var alla sjukt kissnödiga efter att ha suttit på ett trasigt tåg, ett annat snigeltåg och diverse tuk-tuks i 6 timmar, så vi gick tillbaka till banken för att höra om de hade en toalett. Det hade de tack och lov. Efter att vi fräschat till oss ombads vi vänta i deras foajé tills Immigration Health öppnade. Per kom på att när vi bokade tiden för hälsokontroll fanns det lunchtider tillgängliga, så det verkade ju märkligt att de hade stängt för lunch. Vi bestämde oss därför att ta hissen upp till 10e våningen för att kolla om det verkligen var lunchstängt. Då hissdörrarna öppnades möttes vi av ett myller av människor. Det va inte alls lunchstängt!

Nu var klockan 12.30, och vi hade för länge sedan insett att det inte fanns en chans att vi skulle hinna hem med tåget samma dag. Så vi bokade nya tågbiljetter till morgondagen kl 15.45. Det borde vi ju ändå hinna, tänkte vi.  Jag menar hur lång tid kan den här visum-processen ta?

I receptionen på hälsomyndigheten förklarade vi att vi var 3 timmar sena på grund av trasigt tåg. De hade tack och lov överseende och registrerade oss. Vi tänkte att åh va skönt, då kanske vi hinner med Immigration idag också. Sen fick vi oss en reality check hur Singalesiska myndigheter fungerar. Om affärerna här är långsamma med minst 4 personer inblandade i ett enda köp, är det ingenting i jämförelse med en lankesisk myndighet.

I kassa 1 skulle vi registrera oss för att till att börja med få en nummerlapp. Den nummerlappen får man definitivt inte slarva bort. Efter 20 minuter blev numret uppropat, då blev vi ombedda att fylla i en bunt papper om vårt hälsotillstånd, ta tempen samt fota oss.

Efter att ha fyllt i en bunt papper, tjockare än 1:a Mosebok blev vi hänvisade till en annan väntsal. När vårt nummer tillslut blev uppropat fick vi gå in och lämna de papper vi fyllt i, vika analyserades noggrant. Vi blev sedan hänvisade till nästa väntrum. Där blev vi inkallade till röntgen. Vi fick en och en ta av oss alla kläder och trä på oss sjukhuskläder och ställa oss i en maskin som röntgade hela kroppen. När vi var klara fick vi vänta i nästa väntrum. När vårt nummer visades på skärmen var det dags att ta våra blodprov. Efter blodproven ombads vi sitta ner och vänta på provsvaren. Efter att vi tagit våra blodprov blev Enzo helt vit om läpparna och kände sig svimfärdig. Vi hade inte ätit något sedan frukost kl 05.30 och nu var klockan över 15. Han som tagit vårt blodprov tog in Enzo på mottagningsrummet och blandade till resorb. Per la benen på ryggen och sprang för att leta efter något ätbart. Efter ett glas resorb och en riktigt smarrig kycklingburgare återfick sonen färgen på läpparna. Sen gick det undan faktiskt.

Provsvaren blev klara, vi blev inkallade till läkaren som förklarade att vi alla var friska och krya. Vi hade varken tumörer, malaria, aids eller andra obehagliga sjukdomar. Vi betalade, fick våra hälsointyg och gick därifrån. Vår ork var obefintlig vid det här laget, så vi åt lyxsushi i en zen-trädgård och sa att Immigration får vi ta i morgon.

Efter en väldigt sen lunch behövde vi få tag i ett hotell nära Immigration. Vi googlade och hittade ett par hotell i närheten som såg najs ut. Vi åkte till första stället. När vi kom dit visade det sig att de bara hade rum för de som bokade fest eller bröllop på stället. Men på Google var de listade som hotell. Nåja, det fanns ju fler. Vi promenerade till nästa. Villa 53 var på Google listad som ett boutique hotell med 9,8 i rating. Det såg fint ut och rumspriserna var överkomliga så vi knatade dit. När vi kom fram möttes vi av en vakt vid grinden. Han kallade på ägarna. Både frun och mannen i huset kom oss till mötes och förklarade att de inte hade tagit emot gäster sedan covid bröt ut. De hade stängt ned verksamheten och hade fullt upp med sina egna arbeten. Vi sa att vi förstod och sa att vi kunde gå till nästa hotell som låg en bit bort. Paret dividerade med varandra på Sinhala, och hejdade oss vid grinden och sa att, om vi ville, kunde vi få bo där ändå. De kunde göra i ordning ett rum åt oss, för de tyckte så synd om vår son. De ville inte att han skulle behöva springa omkring och leta hotell såhär på kvällskvisten. Vi tackade hjärtligt och de sa att vi var välkomna tillbaka om ca 1 timme. Vi knallade ner till Immigration för att kolla in vart vi skulle i morgon bitti. Synen vi möttes av utanför Immigration gjorde mig skräckslagen. Klockan var över 17 och byggnaden var stängd och förseglad med galler och vakter utanför. Ändå ringlade sig kön runt hela byggnaden. Folk skulle alltså stå i kö hela natten, för att ha en chans att alls komma in när de öppnade på morgonen. Det kändes som om jag svalt en frysklamp och jag ville bara sätta mig ner på trottoaren och gråta.

Vi hade fått ett nummer från skolan till en person som hjälper deras studenter och föräldrar med visum-proceduren, så vi skulle slippa stå i hundrameterslånga köer. Vi hade ringt och messat numret hela dagen utan svar, så det började kännas rätt hopplöst. Dessutom hade vi hört historier från en annan svensk familj att de behövt betala 200 USD dollar för den hjälpen, så vi var lite skeptiska. Man borde ju kunna klara av detta på egen hand, så jäkla svårt ska det väl ändå inte vara att förlänga våra visum tänkte vi. Så Per erbjöd sig att stå i nattkö, men jag och Enzo övertalade honom att sova ut på hotellet och ta nya tag när vi var utvilade i morgon. Vi gick tillbaka villa 53. https://www.tripadvisor.com/Hotel_Review-g3343012-d12645518-Reviews-Villa_53-Battaramulla_Western_Province.html.

På boutique villan blev vi mottagna och behandlade som om vi vore deras egen familj. De hade en söt liten hund, Dori, som såklart blev bästis med Enzo. Vi tog ett kvällsdopp i poolen, lekte med hunden, pratade lite med det förtjusande paret som ägde villan och somnade sedan gott.

Efter en fantastisk frukost sprang Per ned för att ställa sig i kön. Efter ett tag ringde han och sa att vi skulle komma ner och fullständigt skita i kön och gå direkt genom securityn. Vi smög oss förbi kön, in genom securityn och blev hänvisade till avdelningen för visumförnyelse.

Om vi tyckte att proceduren för att få våra hälsointyg var krånglig och omfattande visade det sig att det inte var någonting i jämförelse med hur det var på visum-enheten.

Vi började med att stå i kö i en halvtimme för att bevisa att vi hade rätt dokument och intyg med oss och för att få vår nummerlapp. Vi blev sedan hänvisade till en annan del av huset där de tog alla våra pass, dokument, hälsointyg och bankpapper. Det uppstod förvirring direkt, för vi hade tydligen missat något steg av processen, vi var på C, men hade hoppat över B. Vad vi skulle göra på B var högst oklart. Helt plötsligt uppenbarar sig Miss Fahima, kvinnan från Enzos skola som har hand om visumanökningarna. Hon var där för att få sitt arbetsvisum förlängt. Kom sa hon, jag hjälper er, det här fixar man aldrig själv. Det är på tok för krångligt och tidskrävande. Hon ringde numret vi fått till personen som totalt ignorerat oss i över ett dygn. Han var inte där själv fick vi veta, men hänvisade till en annan person som tog över vårt ärende. Sätt er och vänta vid cafeterian sa miss Fahima. Jag kommer förbi eller ringer om det skulle vara något. Efter ca 2 timmar kom hon förbi och sa att nästa steg var att betala. Vi behövde inte stå i kön, utan slussades direkt fram till betalluckan. Vi betalade våra visum, 200 USD styck, inget extra för ”special-hjälp”.

Efter ytterligare en timme kom miss Fahima fram till oss med våra pass, stämplade och klara! Jag ville omfamna henna och kyssa hennes fötter, men nöjde mig med att föra ihop mina händer i en tacksamhetsgest och tacka tusen gånger om. Hon sa att hade vi försökt detta själva hade vi blivit hänvisade att komma tillbaka i morgon och fortsätta processen för det tar vanligtvis två dagar att kontrollera alla dokument och uppgifter. Det var alltså därför folk sov i kön till immigration.   

Lättade gick vi tillbaka till vårt hotell, för att chilla lite innan vi skulle ta tåget tillbaka hem till Galle.

Att ta av mina genomsvettiga kläder efter över fem timmar på Immigration och hoppa i en sval pool var nog den härligaste känslan jag upplevt på länge. Nu hade vi godkända boende-visum och får år stanna 12 månader, kan skaffa lankesiskt körkort, ansöka om arbetstillstånd, skaffa ett normalt bankkonto med betalkort och förhoppningsvis känna oss lite mindre som turister och mer som att vi faktiskt bor och arbetar här.

Glada i hågen begav vi oss till Colombo Centralstation, high-five-ade varandra på vägen att vi klarat eldprovet, dock med en hel del hjälp. Vi var rätt tidiga, eftersom man aldrig vet när, eller om, man ska få tag på skjuts. När vi suttit på den vackra Colombo railway station en stund bröt det plötsligen ut ett tumult vid ingången till tågstationen. Mer och mer folk flockades med högljudda röster och polis och militär ankom och försökte skingra massorna. Vi satt på bron över spåren och iaktog alltihopa och undrade vad som föregick. En man kom förbi och meddelade att det just precis i detta nu utbrutit en tågstrejk och att alla tåg stoppats och det från och med nu inte skulle gå några mer tåg. Återigen ville jag bara lägga mig ner på perrongen och gråta. Men vad skulle det hjälpa. Mannen som informerat oss om tågstrejken sa att det fanns bussar som gick till Galle. Dels lokalbussar, men även privatbussar, som kostade lite mer, men hade AC och gick en snabbare väg. Vi skyndade oss iväg till busstationen som låg några hundra meter bort.

Efter att ha kryssat oss igenom frukt- och marknadsstånd, där varenda tjomme ville stoppa oss och sälja nåt, så hittade vi fram till busstationen. Men den var såklart för lokala bussar. Jag kommer nog aldrig mer åka lokalbuss i Sri Lanka. Dels är de så fullproppade med folk att människor bokstavligen hänger ut från fönster och dörrar. Om man, mot förmodan, kommer på bussen får man stå packad som en sill i 45 graders värme med näsan intryckt i en svettig singalesisk armhåla. Om man har tur.

Vi frågade en vakt vart hållplatsen för privatägda bussar fanns, och han pekade tvärs över gatan några hundra meter längre bort. Vi skyndade oss dit. Väl där fick vi informationen att vi behövde ta en buss som gick lite längre söder ut än Galle för att sedan byta till en annan buss i Hikkaduwa. Men sen hörde vi ett utrop från en hållplats längre bort att de ropade Galle, Galle, så vi sprang dit. Och mycket riktigt, där stod en liten buss som skulle avgå till Galle. Vi frågade hur mycket det kostade, hur lång tid det skulle ta till Galle och när den skulle avgå. Det skulle kosta 2700 rupies (78kr) för 3 personer, ta 3,5 timmar och den avgick kl 16. Klockan var då 15.45. Jag och Enzo letade upp en toa, eller nja, en huk-toa som är som ett hål i marken och är vanligt förekommande i asien. Vill man ha toapapper får man ta med det själv, vilket vi lärt oss och därför alltid har med oss så fort vi ska någonstans.

Vi trodde att vi hade bråttom så vi sprang tillbaka till bussen och satte oss tillrätta längst bak. Grejen med singalesiska busstider är att avgångstiden är det som det står i tabellen. Men sen väntar de ändå alltid tills bussen är totalt överfull, för att få in så många betalande som möjligt på sträckan. Så medans vi satt där och väntade på att åka hem kom det på mer och mer och mer folk. Tillslut va det så trångt att de inte kunde stänga dörrarna och det var packat med människor i mittgången. Men typ 16.30 avgick bussen mot Galle i alla fall.

Jag tror aldrig jag varit så glad och känt mig så tacksam över att komma ”hem” när vi tillslut anlände till Galle busstation kl 20.00 på tisdagskvällen. När vi klev av bussen stod tuk-tuk föraren jag mutat för att hämta oss två dagar innan där. Han plockade upp oss och körde oss till The Schack, vårat strand cafe’ där vi känner alla och alla känner oss. Jag åt min favorit-rätt grillad Mahi-Mahi (en vit fast fisk) och svepte 3 glas vitt vin. Efter det åkte vi hem och som somnade som stockar.

Man kan ju tycka att ett land som står vid konkursens rant borde göra det både enklare och billigare för utländska medborgare att komma hit…